En galet trevlig, lerig, utmanande, kamratskapande, och rolig utmaning...

Har ar nagra bilder fran mina 20km i lera

Tough Mudder 2012

Ett litet klipp från fem veckors skidåkning med mina svenska vänner. Mats Persson, Robban Nilsson, Robban Sartz och Robban Sällström kom och njöt av den lätta kanadensiska snön!

Skiing BC 2012 

(klicka på länken ovan så kommer du till filmen)

Vi besökte:

Kicking Horse

Revelstoke

Rogers Pass

Lake Louise

Marmot Basin

Whistler

Blackcomb

Whitewater

UNREAL! 

Äntligen lite action!

Nu har jag varit i Edmonton i snart nio månader, tiden går fort nu! Livet på station #1 är sig likt. Vi åker på massor av larm, men oftast är det bara fram och vända. På sjukvårdslarmen handlar det mest om att få en överförfriskad uteliggare på fötter igen, ibland stötta eller bära honom/henne till ambulansen. I mitt distrikt finns dom verkligt fattiga och hemlösa. Jag har sett massor av misär och tragiska livsöden. Dessvärre har dessa larm blivit så vanliga (ibland 10/pass) för både oss och ambulansen så att medmänskligheten och tålamodet hos brand-och ambulanspersonal har tappats hos vissa individer.

Som sagt så är det bara Pumpen (släckbilen) som åker på sjukvårdslarm, Rescuen (räddningsbilen) åker på automatlarm, massor av automatlarm. Men även på en del annat skoj. När man åker på Rescue #1 är det oftast den personalen som får gå på ”recon”, dvs det är den personalen som får leta reda på varför det luktar rök, varför larmet tjuter eller om det verkligen finns en gasläcka i huset. Detta medför ju då såklart att när det verkligen är något så är dom längst fram får göra den första insatsen.

Så var det för mig förra veckan. Larmet kom in som Structure fire. Med automatik då så skickas tre släckbilar, två gigantiska stegar, en räddningsbil, två distriktschefer. Med andra ord ca 30 pers. (Tilläggas kan att larmet undersökning – röklukt, som vi har, inte finns här. Så jag har åkt på massor av ”structure fire” som inte varit något alls, så det har blivit lite av ”Peter och vargen” här.)

Men den här gången såg himlen lite onormalt mörk ut och när vi rullar fram på adressen ser vi lågor ut genom ett fönster på 18:e våningen.

Jag sitter i Rescue #1 och vi blir tilldelade sektion ”fire attack”. Ladder #2 har redan kommit in i trapphuset och börjat fixa med nycklar och hissar. På något märkligt sätt knölar vi in sex brandmän och fyra gigantiska slängväskor i en minimal hiss, min tanke var att det blir pinsamt om den här hissen inte fixar att få upp oss… Men det gjorde den, av på våning 16 och ut i trapphuset för att koppla upp oss mot stigarledningen. Två Captains och fyra brandmän och fyra gigantiska slängväskor, står nu på 2 x 2 meter och försöker koppla stigarledningen. De två captains vekar inte vara överens vem som ska göra vad… Till slut drar min Captain upp till 18:e våningen och jag och min wingman, rookien Brett, hänger på. I korridoren ligger slangen från en inomhusbrandpost utlagd. Tydligen har lägenhetsinnehavaren försökt göra en egen insats men misslyckats. Eftersom vi inte fått med oss något innehåll ur dom fyra gigantiska slangväskorna tog jag slangen i korridoren. Captain öppnar dörren och till min förvåning så kommer inget vatten ur slangen. Lägenhetsinnehavaren har tydligen stängt ventilen innan han rusat ner för trapporna. Ut i korridoren och öppna ventilen sen släcker jag en ganska lugn brand som blivit bränslekontrollerad efter att det enorma fönstret gått sönder av värmen.

Medan vi river väggar och innertak förvånas jag över hur ”kexigt” man bygger här. Brandceller som håller branden i en timme är det inte tal om här.

När vi kommer ner är jag lite fundersam på vad som hände i trapphuset. Min Captain säger bara att det blev fel och det stannar mellan oss. Själv känner jag att det inte bara är jag som har att lära av vad som hände men någon genomgång eller feedback blir det inte. Synd, hade varit intressant.  

Vi hörs snart igen! Framförallt så ses vi snart igen! Hej så långe!!

En delegation från Sverige kom på besök...

Nu har jag inte skrivit här på väldigt länge… Inte för att det inte har hänt så mycket, snarare tvärt om. Det har hänt en väldig massa den senaste tiden, så min blogg har blivit lidande…

Jag får väl försöka sammanfatta den senaste tiden här lite kort…

Massor av skidåkning! Robban, Robban, Robban och Mats var här! I drygt en månad hade jag mina svenska vänner runt omkring mig dag som natt! Vi betade av åtta fantastiska skidorter. Kicking horse, Ravelstoke, Rogers Pass, Lake Louise, Marmot Basin, Whistler, Blackcomb och Whitewater. Drygt 500 mil i vår gigantiska hyrbil!

Kanada erbjuder verkligen några av världens bästa skidområden, snön är på vissa ställen helt makalös djup, torr och lätt. I en vecka så fick vi inhemsk guidning. Ray, från brandkåren här, anslöt med sitt gigantiska kunnande om allt från lavinkunskap till de absolut bästa reporna som The Rockies har att erbjuda. Snacka om att han verkligen förgyllde vår skidsemester.

Som avslutning på vår skidtripp tog vi en sväng till Las Vegas. Ett hett Vegas med nattklubbar i världsklass där det enda som gäller är att betala sig före i kön om man är kille. Några dyra men roliga utekvällar i på The Strip blev en riktigt bra avslutning på en fantastisk semester!

TACK ROBBAN NILSSON, ROBBAN SÄLLSTRÖM, ROBBAN SARTZ OCH MATS PERSSON, FÖR ATT NI TOG ER TID OCH RÅD ATT KOMMA OCH FÖRGYLLA MITT LIV I KANADA!!!

Men livet i Kanada är kort, snart är det bara tre månade kvar och det gäller att utforska så mycket jag hinner medan jag är här.

Snart kommer en story om Grand Canyon och Mexico… Vi hörs!

(Tyvärr är det ju svårt att skapa interaktivitet på den här bloggen, så om ni vill kommentera, hälsa, skicka bilder eller rätta stavfel kan ni göra det till mattiaslassen78@gmail.com)

Hej igen...

En viktig del i det här utbytesåret är skidåkningen... Ibland funderar jag på hur det hade varit att göra ett utbytesår i Australien eller Hawaii istället... Varje gång kommer jag fram till samma svar... Säkert helt ok det också, men jag är nog mer utav en vintermänniska än en surfkille... Än så länge har jag gjort 15 skiddagar och då har inte ens den riktiga skidsemestern med ca 30 dagar nedför börjat... Det här kommer verkligen bli det vita året för min del! Om jag håller mig på benen så hoppas jag nå upp till drygt 45 skiddagar...

Senaste trippen var till Jasper och Rogers Pass. Tre skiddagar i backarna i Jasper, mestadels i den pistade terrängen, det är bra att hålla sig innanför stängslet ibland och öva lite på tekniken... När tillfället sen dyker upp kryper man snabbt utanför avspärrningarna och hittar det mjuka, stänkande vita pudret...

Klicka på texten för en filmsnutt från Jasper, Whitefish och Whistler

Ray och Tom kom och hämtade mig i Jasper, vi lastade Rays pick-up full med skidor, kläder mat och ett par öl sen körde vi den sex timmar långa vägen till Rogers Pass. Ett underbart naturreservat där inga iftar eller skotrar stör skidåkningen... Tre dagar med stighudar uppför och puderåkning nedför väntade där. Hittills har jag aldrig haft bättre skidåkning än dessa tre dagar. Sammanlagt blev det nog 15 timmar i uppförsbacke och 3 timmar i nedförsbacke...

Klicka här för film från Rogers Pass

Ray kollar snölagren och lavinrisken... 

 Ca 2400 meter över havet...

Klicka för film från Rogers Pass

Sjukvårdslarm och nära till grannarna...

Husen står tätt här...

Den 27 juli 2007 brann ett helt kvarter ner här i Edmonton. 18 hem förintades, 76 hem med stora skador och 149 lägenheter under uppbyggnad i ett stort femvåningshus förintades. På grund av att husen står så tätt intill varandra har inte brandkåren en chans när branden väl fått fäste och vinden ligger på från fel håll. Som ni såg på bilderna innan så är det snarare regel än undantag att det går fler än ett hus per brasa.

Klicka här för att se ett youtubeklipp 

Efter denna omfattande brand har reglerna för husbyggen skärpts någorlunda. Man har tvingat folk till att ha ett bättre material i väggar som vetter mot grannar och man reglerar storleken på fönstren, men husen står fortfarande väldigt tätt, mindre än två meter från varandras ytterväggar. Ibland är det  nästan så att de utskjutande delarna av taken tar i varandra.

 

(Inte lätt att stoppa en brand som fått fäste i någon av de här kåkarna...)

En annan väldigt stor skillnad mellan EFD och Attunda är alla dessa sjukvårdslarm. Nu har jag börjat på Station 1, Edmontons mest belastade station. Släckbilen åker även på sjukvårdsuppdrag, och i det här distriktet står sjukvårdslarmen för en väldigt stor del av larmen, ca 1700/år. Mitt första nattpass här hade vi 15 larm, nästan alla var sjukvårdslarm.

Vi åker på allt, allt från ”problem unknown”, plötslig spädbarnsdöd, överdoser, misshandlar till förlossningar. Ofta är ambulansen väldigt tätt bakom oss, men givetvis inte vid alla tillfällen. Vi tog hand om en stackare som var brutalt nedslagen häromdagen. Även om vi ofta inte gör mer än pratar, tar pulsen, reser upp och leder en jättepackad uteliggare till ambulansen, mäter syresättningen eller sätter på en syrgasmask känner jag att vi är väldigt uppskattade och att vi gör en väldigt stor nytta. Vi är så gott som alltid före ambulansen så vid många tillfällen är det brandpersonalen som gör de livräddande insatserna. Något jag verkligen skulle vilja se mer av hos oss. Du eller ditt barn kan sätta en godisbit i halsen utanför portarna på Järfälla brandstation och kvävas utan att brandpersonalen innanför väggarna har en aning om vad som pågår på utsidan. Vi skulle kunna göra väldigt mycket mer för våra kommuninvånare med den utrustning vi har idag.

Varje brandman här har en två-veckors utbildning kallad EMR, Emergency medical responders och min upplevelse är att de är väldigt professionella vid sjukvårdslarmen.

Vid dessa larm är jag mest en side-kick som sköter utrustningen och jobbar mest på beställning av min kollega medan han sköter det mesta av snacket. 

Adjö!

(Det här inlägget kopierade jag från min blogg jag har på Attundas hemsida... Nån kanske är nyfiken, vad vet jag...)