Vancouver och Whistler

Vilken stad! Jag förstår att Vancouver ligger i topp bland världens bästa städer. Havet, bergen och den kanadensiska gästvänligheten är väldigt påtaglig här. Det räcker med att se lite förvirrad några sekunder sen kommer en hjälpsam själ och frågar vart jag ska någonstans... Ett stor väska på hjul, ett skidfodral, ryggsäck på ryggen och en karta i handen kanske gjorde att jag såg ut som en turist i och för sig...

Möttes upp av Wei, en australiensisk kines jag mötte i Revelstok (en skidort här i Kanada) förra året. Vi hade några fantastiska puderdagar i bergen runt jul förra året och har haft kontakt sedan dess. I samma veva som jag flyttade till Edmonton flyttade han från Sydney till Vancouver och började  sina 80-timmarsveckor på KPMG i Vancouver. Det tar nog på krafterna att göra karriär som ekonom. Weis boende är det verkligen inget fel på, fantastisk utsikt över hav och berg från balkongen och några minuters promenad för att komma till kajen med de enorma båtarna eller downtown.

Fotat från Weis balkong... 

Efter en brunch med Wei och hans vänner lastade jag in mina väskor på "snow bus" som på dryga två timmar tog mig upp till Whistler. Letade rätt på mitt sällskap som redan var här för att gå en kurs i lavinkunskap.

Här i Whistler bodde jag med en Ski patroler från Aspen, Colorado och Ray från brandkåren i Edmonton. Det va givetvis han som återigen visade en fantastisk gästvänlig sida och bjöd in mig.

Någon har julpysslat i Whistler...

Lever på gamla meriter... 

Tre dagars skidåkning blev det. Tyvärr hade det inte snöat på tre veckor när vi va där så den snön som fanns var ganska hårt packad och mina nya, breda puderskidor gjorde sig inte riktigt rättvisa på det här underlaget... Men jag såg potentialen och jag förstår varför alla öser superlativ över Whistler. I'll be back!
2010 arrangerade Vancouver och Whistler vinter-OS och det satsades enorma summor pengar inför dessa lekar. Bland annat byggde man ihop två skidorter, Whistler och Blackcomb med en jättelinbana kallad peak to peak.

Den utsikten duger...

Lite vandring för att hitta dom bästa åken...

Två block klara på Station 1

Visst, stationen downtown har en jävla massa larm… Men de flesta handlar bara om att åka brandbil till ett hus, vänta ett tag och sen åka hem igen. Alternativt, åka brandbil till ett hus, kliva ur brandbilen och hitta orsaken till att larmet gått. Kan vara många, lika många som i Sverige, någon tryckt på knappen för att jävlas, någon stekt sitt bacon lite för hårt eller helt enkelt tekniskt fel på larmcentralen. Den stora skillnaden är hur många som åker på dessa larm. På hemmaplan åker vi oftast med en bil initialt för att ta reda på varför larmet gått, skulle det vara något på riktigt får vi kalla på förstärkning. Oftast, mer än nio ggr av tio så är det ju ingen brand. Här i Edmonton dundrar minst fem jättebrandbilar genom stan. I varje bil sitter minst en Captain och tre brandmän, alltså minst 20 pers. Visst, skulle det vara något så har man resurserna nära och redo att sätta igång. Men man lämnar många ”döda” ytor i stan som nu saknar räddningstjänst och vi skapar en hel del oreda i trafiken på vägen fram…

Till skillnad från i Sverige har man också larm i trapphusen i de flesta bostadshus här, vilket såklart ökar larmfrekvensen.

Vi fick precis ett sånt här larm mitt första nattpass på Station 1. Jag satt i Rescue 1 och vi dundrade som vanligt iväg med fyra-fem andra maskiner mot adressen. Den här gången var det däremot på riktigt. Full fyr i en bil i ett garage under ett bostadshus. Ett annat gäng gick på brasan medan vi sökte igenom resten av garaget. Inte van att ränna omkring på okända lokaler  med 50 cm sikt utan slang eller värmekamera. Men så gör man här och det går ju bra det också. (så länge man vet vart man ska ut ) Därefter stoppade vi flödet ur sprinkerhuvudet som stod och duschade bilen. Tack vara sprinklern spred sig inte brasan vidare till andra bilar i garaget, sprinklern gjorde alltså precis det den är tillverkad för! Lite ventilation av brandgaser återstod sen åkte vi hem… Tack vara att vi är så många går insatserna ganska fort.

Andra blocket satt jag på Pump 1. Alla brandstationer har en Pump, i Sverige kallad släckbil. Förutom att åka på bränder så åker Pumpen på alla sjukvårdslarm. Här åker man på allt! Sista nattpasset, en fredag natt hade vi 15 larm, nästan alla var sjukvårdslarm. En duktigt misshandlad 18-åring, en kvinna med andningssvårigheter och jättefulla/höga ”natives” som ofta är hemlösa. Vissa larm bromsas vi upp av ledningscentralen då platsen inte är säkrad av polisen än. Vi håller oss ett kvarter bort innan vi har fått bekräftelse av polisen att det är klart att rulla fram. Distriktet där jag nu håller till är ett ganska tufft distrikt, många hemlösa, mycket droger och mycket kriminalitet. Det kommer att bli många larm som jag inte är van vid från tiden i Stockholm. Men jag gillar det. Jag gillar att närmaste resurs åker för att hjälpa! I Sverige kan du sätta i halsen och dö utanför brandstationen utan att personalen inne på brandstationen har en aning om vad som pågår utanför dörrarna för att larmet bara går till ambulansen. Man kan göra väldigt mycket med syrgas, en defibrillator, en lugnande klapp på axeln, några tryckförband, genom att skapa fria luftvägar eller lägga benen i högläge. Synd att vi inte jobbar så i Stockholm. I Stockholm åker vi bara på hjärtstopp och större trauman, tex om någon blir påkörd av en bil. Personligen tycker jag att vi skulle kunna göra mycket mer nytta genom att åka på fler sjukvårdsuppdrag. Utrustningen här är precis densamma som vi har i våra bilar hemma. Med några standardfrågor och ett tydligt flödesschema på omhändertagande skapar man en bra kontakt med patienten och när ambulanspersonalen anländer får de en tydlig överlämning. Jag upplever det som väldigt proffsigt, nyttigt, värdefullt och viktigt!

Det är inte lätt att vara ny här, det gäller att vara på sin vakt.

Satt i lugn och ro på muggen när det kom heta nyheter under dörren....

  

Försover man sig får man vara på sin vakt...

 Ny på jobbet...

Nu sitter jag på flyget på väg till Vancouver och Whistler. I nästa inlägg lär det bli nya skidbilder! :)

C U L8R!

Första kvartalet avklarat...

Lämnat mina vänner på Station 9...

 

Nu har jag varit här i tre månader och tiden har gått jättefort. Min tid på Station 9 är över och min nya arbetsplats är numer Station 1, den mest belastade stationen i Edmonton. Även här finns en Pump och en Rescue. Pumpen har ca 3700 larm /år och Rescuen ca 2800 larm/år. Mer om livet på Station 1 kommer senare.

  

I fem år ska ”The Pink Rescue” köras på Edmontons gator. Allt för att påminna om att uppmärksamma prostata- och bröstcancer. Rosa-bandet-kampanjen i en lite större tappning.

 

 R1 visar att jag tillhör Rescue 1. Märket flyttas över beroende på vilken bil man sitter i.

Första brasan

Min första rökdykning, eller fire attack som det heter här var på en liten kåk söder om station 9. Jag kom i Rescue 9 och blev insatt som fire attack 2, med inriktning på källaren.  Jag, min kollega i baksätet och Captain klär oss och vi får en slang i handen som vi hjälps åt att forcera in. Fire attack 1 är redan inne och har gått rakt på brasan i köket. Det finns även en search-grupp inne i huset. Totalt finns det 10 brandmän inne i en kåk i två plan om ca 70 kvm. Sikten var väldigt dålig och det va inte lätt att veta vem som tillhörde vilken grupp, det var till och med svårt att ha koll på vilka som tillhörde min lilla grupp. Jag lyckades hitta en dörr som jag tyckte kunde vara bra att öppna, det var mitt bidrag till att underlätta sikten i det huset. Det var en ganska okomplicerad köksbrasa men jag är imponerad av hur många brandmän man kan få in i ett sånt litet hus…

 Villabrand och -23 grader

Någon vecka senare var det en ny villabrasa, nu på den norra delen av stan. Jag var med i slutet av insatsen. Det var -23 grader den här morgonen och vi släckte de sista glödbränderna. Någon sorts matlagning med gasol i garaget hade startat denna brasa vid 5-tiden på morgonen. Varför man lagar mat vid den tiden i ett garage kan jag inte svara på. Det som slår mig är dock att det är väldigt synd om grannarna till en slarvig familj. Grannen till den totalt utbrunna villan måste totalrenovera sitt hus också. Kåkarna står extremt tätt här och några väggar att lita på vekar inte att finnas. Det är snarare regel än undantag att det går mer än ett hus vid en villabrand.

 Ha de!

Äntligen!

Det är söndag och jag har gått till en liten irländsk pub som har open mic varje söndag. Har lärt känna några av stammisarna och tillsammans lyssnar vi på livemusik och tar ett par goa öl. Vid 22.30-tiden ringer min telefon. Det är Ray Bock, en minst sagt hängiven skidåkare med uppåt 100 skiddagar vissa år. Han är även en av mina kollegor på brandkåren. Han berättar att han ska åka ut till sitt nyinköpta hus i Jasper i morgon bitti och erbjuder mig en plats i bil och stuga. Oj, tajt med tid. Ett par öl i kroppen och inte alls redo att ge mig iväg. Men självklart tackar jag ja!
Resan tar  drygt tre timmar och vi åker direkt till berget och är uppe på toppen vid 13-tiden på måndagen.

Jag har mina sprillans nya skidor under fötterna. Väldigt ovant att åka på skidor med en så bred midja som dessa. Har svårt att få till det i början, ångrar nästan mitt köp...
Ray och hans fru Linda är extremt duktiga skidåkare och jag gör allt för att hänga med i deras tempo.

Fokuserar nog mer på att hinna ikapp än att åka på rätt sätt på mina nya Armada JJ.
När liftarna stänger åker vi till Rays och Lindas nya hus. Äter en god middag och jag bjuder på god öl från det lokala bryggeriet. Somnar utmattad för tio på kvällen.

Nästa morgon blir jag hämtad av en annan kollega som ska ägna några dagar på berget, Darin och jag håller ihop hela dagen och nu börjar jag lära mig mina skidor. 

Jag hinner till och med börja älska dom. På fem dagar har det kommit 99cm nysnö och det är i sådana förhållanden som mina skidor trivs bäst! Skidåkning är fantastisk!

Tisdagen skidåkning är brutal för mina ben, men jag håller ut tills liftarna stänger även denna dag och är mycket nöjd med mina två första skiddagar på den här Kanadavistelsen.

19.10 ska bussen lämna Jasper för att ta mig tillbaka till Edmonton för att på onsdagmorgonen börja på min nya arbetsplats, Station 1.
Vi är fem personer som ska åka men ingen buss syns till. Ingen information finns att tillgå. Vi ringer Greyhound, polisen, bussterminalen, parkvakterna, taxibolagen... Ingen vet någonting.

22.30 rullar bussen in. En trafikolycka i bergen och bortom mobilteckning har stoppat all trafik i flera timmar.
Kommer till Edmonton vid 03.30-tiden. Tar en taxi hem till Ray där jag har min bil. Kör hem och släcker lampan 04.02. Klockan ringer 05.45. Första passet på nya brandstationen väntar om en timme. Hade känts bättre med mer än 1tim 45 min på kudden innan man börjar på en ny arbetsplats. Men jag lyckas hålla mig igång ganska bra och tränger bort tröttheten under passet. Några automatlarm gör ju också att man håller kroppen vid liv.

Nu är jag värd en lite mat och sen är det god natt! (18.46) Kram på er!

PS. Glöm inte att släcka ljusen! Och du, du har väl kollat batteriet i brandvarnaren inför julen!?

Kung bore är här nu...

Det var i måndags den kom. Vintern! Förmodligen har jag sett marken för sista gången på ett bra tag nu. Förvånande nog blev alla lika överraskande som vi blir i Stockholm en gång om året när första snön landar på våra vägar. Den sträcka som jag i normala fall kör på 20 minuter tog i måndags 90 minuter. Måste säga att jag verkligen är nöjd med min fyrhjulsdrivna Subaru. Där många stod still rullade jag smidigt förbi...

I morgon påbörjar jag det sista blocket på Station #9, dvs två dagpass följ av två nattpass sen har jag gjort min på den stationen. Delade känslor, haft det riktigt bra med grabbarna i gruppen men väldigt lugnt område. Nästan inga larm alls... Inte så mycket yrkesmässig utveckling. Men jag måste ändå säga att det har varit en bra intro-station. Har fått lära mig systemet och grunderna för hur man jobbar här.
Vi hade en villabrand för någon vecka sen. Vi blir insatta som rökdykargrupp och får i uppgift att koll källaren. Väldigt olikt det svenska arbetssättet. I den här lilla villan om två plan á 70kvm, befann sig nu ca tio brandmän. Alla gick på varandra och det var givetvis väldigt trångt där inne. Efter att ha kollat av källaren och öppnat lite dörrar gick vi ut. En ganska okomplicerad köksbrasa.

Den 30:e november flyttar jag ner till Station #1, den mest belastade stationen i Edmonton. Det kommer att bli väldigt mycket sjukvårdslarm. Förmodligen ganska utvecklande, det blir till att lära sig alla organ, kroppsdelar, sjukdomar och andra åkommor på engelska nu. Har hört några jobbiga storys om plötslig spädbarnsdöd och förlossningar... Hoppas jag slipper sånt ...  
 

Mitt nya distrikt ligger där bland husen...

Några bilder på mitt boende har efterlysts...
Det är en liten villa med två lägenheter, jag bor i den övre och i den undre bor en tjej som heter Kyla.Vi delar på el, internet och uppvärmning, men framförallt delar vi på snöskottningen.

 En öppen spis som drivs av stadsgas. En trevlig värmekälla.

 Höstlöven...

Bilprovningen är ju inte så dum ändå...

Det är lite skillnad här… Lika självklart det är för mig att det finns en varningstriangel i en bil, lika självklart tycker kanadensarna att det inte finns en… om inte någon överbeskyddande pappa köpt nån, eller att man kanske har vunnit en någonstans… När jag var här för ett halvår sedan blev jag plötsligen i extremt behov av en varningstriangel. Vi var på väg från Jasper till Edmonton när generatorremmen gick av. Allt slocknar då, allt! Bilen blev becksvart.  Vägbelysning fanns det såklart ingen, som tur var så var vägrenen en bilbredd bred så vi slapp i alla fall stå på vägbanan. -15 grader och det enda som lös var månen.

-          Triangeln, vi måste ställa ut triangeln.

-           Vad? Nån sån har jag inte.. .

Långtradarna passerade oss med en dryg meter i över hundra knyck. Man är liten då. Fiskade upp min iPhone och fick hela displayen att lysa rött. Ställde mig bakom bilen och vinkade intensivt. Några minuter senare stannar en barnfamilj och kastar ut en riktig ficklampa, bilen är dock full med barn och packning och han ber om ursäkt att han inte kan ta med oss. Efter lite viftande med den nya lampan stannar Dennis. Han kör oss hela vägen, två timmar, till Edmonton. Den öl vi hade köpt på det lokala bryggeriet för att ge bort i present i Edmonton tillföll Dennis.

Bilprovningen är ingen dålig uppfinning har det slagit mig. Det är bra att farbror staten ser till att vi har vår triangel i bakluckan, att bältet fungerar, att bromsarna tar som dom ska och att halvljuset inte bländar. Här blir jag bländad av varannan bil jag ser i backspegeln. Jättesprickor i vindrutan har säker 25% av bilarna… 

Något som är väldigt vanligt är remote start. Man startar helt enkelt bilen med en fjärrfontroll, så även jag på min Subaru -96. Helt enkelt för att värma upp bilen tills det är dags att rulla iväg. Vadå tomgångskörning max i en minut?! Nån sån skylt finns inte här…

Krav på vinterdäck? Absolut inte! Men det är smart om man har det. Jag kan garantera en hel del bilder på avåkta och fastkörda bilar när snön har landat.

Japp! Jag har köpt en triangel, en reflexväst och en ficklampa till min bil. Så liten som jag kände mig på motorvägen här i december förra året vill jag inte uppleva igen.

I morgon är en stor dag för mig! Mer om det senare :)

Edmonton 11-11-11

Får väl klämma in en bild oxå. Senaste nattpassets sovplats. Kändes som ett fotbollsläger i tvåan. Jag gillade fotbollsläger :)

Kammat hela skidmarknaden...

Tack Robban! Nu har jag till slut kommit fram till vad jag ska ha på mina fötter när jag har som allra roligast! Det har tagit några veckors research, många internet-timmar och en hel del forskande bland kollegor och i skidbutiker. Mitt slutgiltiga val är, Armada JJ 185. Ett par raketer som kommer att bära mig i fluffigt puder. I hårda, isiga och steniga backar kommer jag ändå inte att behöva vara det här året, så några skidor för sånna förhållanden kan jag vänta med att köpa tills jag ska börja åka i Hammarbybacken igen...

Mina blivande...  

Ett par Marker Duke eller Baron-bindingar ska monteras på. Ett par bindningar där man kan lösgöra hälen. När man vill gå upp där ingen lift tar sig. Till den orörda snön där man är först att surfa på det vita torra och fluffiga snötäcket. 
Stavar, hjälm, glasögon, lavinsändare, ryggsäck, spade... Nu är det bara lite sånt småkrafs kvar... Men jag lovar att jag kommer att vara väl förberedd, kittad med det senaste och det bästa för att spendera åtminstone åtta veckor in the Rockies!
Har just fått min semester beviljad från den 22 februari till den 27 mars då det kommer svensktalande finfrämmande till Kanada!

Har även bokat en vecka i Whitefish, Montona i USA över nyår. Enligt ryktet ett fantastiskt ställe!

 
Åker med en kollega och hans kompisgäng, vi lär bli uppemot 30 pers... Det blir nog ett happy new year! :)


Halloween! Vilken helg! Galet!
30 minuter innan festen började fick jag min biljett... Hade ingen aning om jag skulle gå dit... Men vänners vänner... Plötsligt stog jag med en biljett till Edmontons största Halloweenparty i handen. Radiokanalen The Bear arrangerar varje år en gigantisk Halloweenfest och biljetterna tar slut på några röda. Men nu sod jag där med en biljett i handen. Men med jeans och skjorta! Alla på den här festen har förberett sin "kostym" sen Halloween förra året... Bananen Ryan tar med mig hem och ger mig en peruk och ett par glasögon. Det fick räcka, kände mig väldigt naken och ensam i mitt lilla försök att "klä ut mig!Länkar till radiostationens egen sida med bilder... Fantastiska outfits!
Tyvärr tidig hemgång, jobbet väntar klockan 07.00 morgonen efter...

The Bears foton från festen

... morgonen efter som också var den 29:e oktober, min 33:e födelsedag firade jag på Station 9 i Edmonton. Låg lite lågt med att det var födelsedag, man vet ju inte riktigt hur Kanadensare reagerar på sån information :) När vi va ute och handlade lunch kände jag mig dock tvungen att ladda på lite extra till efterrätten. Meddelande anledningen och betalade för efterrätt och ett dussin dounuts... Mottogs med stor aptit!

 Vid sedvanlig gemensam disk och torkrutin kom jag för nära en tårta. Det var lite rester från en tårta som nattpasset inte orkat äta upp... Jordan lät mig provsmaka, den va helt ok :)

På födelsedagskvällen blev det middag på mitt favoritfrukostställe, sugar bowl. De har inte bara bra frukost, även riktigt bra mat och över 150 olika ölsorter. Jag testade tre den här kvällen, alla får toppbetyg! Även denna kväll är en stor festkväll, för alla som inte jobbar klockan 07.00 morgonen efter. När superman, prinsessor, legogubbar, pirater, zombies, bananer och Mupparna (inklusive the Swedish chef) kommer ut på gatorna är det dax för mig att betala och gå hem...

Nä, nu till skidaffären och fortsätta letandet efter nödvändigheter! Hej på ett tag!

Staket och hockey!

En god gärning!
Jag tror att jag skrev om Kiel för ett tag sen. Vi spelade volleyboll på brandstationen och efter en smash så landade han på sin medspelare och stukade foten, rejält! Sex veckor borta var första prognosen, håller nog inte, han haltar duktigt fortfarande...
Jag, Rod, Loby och Derek gjorde i alla fall höstens goda gärning. Vi smällde upp ett staket på 50 meter åt Kiel. Hårt och effektivt arbete från 9 - 5 sen stod staketet stabilt på plats. Kiel var grymt nöjd och otroligt tacksam. Några kaffe, donuts, lunch och några öl var betalningen.

  

Keil den halte till vänster. 

 

Loby missar precis cementblandaren med det så viktiga vattnet...

 

 Lite svårt att se på den här bilden, men staketet står där och skiljer Kiel från hans grannar. Kolla förresten hur tätt husen står, inte konstigt brasorna ofta involverar flera kåkar här...



 Igår, det vill säga den 25 oktober, fick vi med oss hela skiftet på hockey. Edmonton tog sig an Vancouver. Efter en klar 3-0 ledning gjorde Edmonton det lite onödigt spännande när de släppte upp Vancouver till 3-2. Men de höll undan och klarade en uddamålsvinst inför nästan 17 000 pers.
 

Vi laddade upp lite hos Jordan innan vi drog iväg till matchen. Vet inte riktigt varför men många glodde på oss en hel del... 

 Loby, Ryan och Elvis

 Hängivna Oilersfans med en svensk touch! 

 Nu har svensken odlat mustasch också :)

 Det är dyrt med tanvård i Kanada...

 Den lyckliga men svårt haltande staketägaren, Keil.

Hej på ett tag! /M